SIGGE`s blogg

Ny vecka i antågande - och den startar imorgon. Ledig är man och inget inbokat förrän fredag natt. Men man lär väl få jobba ihjäl sig som vanligt för att få tiden att gå fram tills dess, eller att någon ska orka öppna munnen nån dag. Tänk om någon ringer mej? Jag är inte farlig! Möjligtvis jobbig - men det får ni ta! Det är väl bara att lägga på luren då, antar jag. Inte så svårt...!

Ett funktionellt och billigt inköp idag. 1 st stol + bord. Passar mig som handsken. Min egna lilla uteservering MED rättigheter :-) (dock med självservering - Serve yourself!)

Hej edra Dyngarslen! Snart stundar sommaren...skönt, va? Sitt fint i Era båtar, packa ihop Er i era husvagnar, rulla ihop Er i era tält eller vad ni nu ska hitta på. Hoppas ni får en trevlig semester! Den som eventuellt känner sig träffad av textraderna som knåpats ihop i LEKSTUGAN & SPINDELNÄTET under året, får väl bara suga i sej! Varsågod, ni vet själva vilka ni är!

Håll hårt om varandra där ute,
The Outsider/Sigge Spider
070523

Idag är jag inte lika glad. När jag i egenskap som Outsider (som NI format mig till) - tittar på Er där inne i Eran bubbla. Eller ute. Eller var ni än befinner Er. Usch!!!  

Visst! Världen är full av vackra karlar, män i skor o pojkar i stövlar. Men idag så vände jag objektivet mot mej själv - och såg att jag var glad. Hurra!!!!

Är det NI eller är det JAG? Som är galna, alltså! Jo, jag vet att jag är en Outsider, men...? Bakgrund: Kompisen ringde och var glad - och det hörde jag i luren. Hans fru och barn hade kommit hem igen efter ett besök i en annan stad, som varade i 2 dagar.
- Jag är så himla glad att dom är hemma igen!
- Ja, det var väl skönt för dej, svarade jag.
- Jo, men du vet - jag e så jäkla social, va!
- Öh, de e väl alla....JAG med, svara jag.
- Jag märker det, sa han.
- Jo, men man måste väl ha någon att vara social MED, eller?
- Jo, jag vet, sa han.
Vi pratade lite mer - och sen la vi på. Jag funderade lite på det där han sa. Jag vet att han inte menade något illa med det. Men jag stannade upp i mina sysslor - för tanken slog mej:
Upplever inte folk mig som social? Bara för att man tvingats leva ensam i alla år, så betyder väl inte det att man inte fungerar ihop med andra? Eller i ett sällskap? Att folk (vissa) knapphändigt svarar på mina sms eller mail - betyder det att jag är asocial? Hur kan det vara så? Jag förstår inte! Att folk hellre tyr sig till andra folk som dom inte tycker om - det förstår jag inte heller. Men vänta lite...vänta lite, nu! När jag besöker mina vänner, vem är det då som visar upp sin sociala sida? Och vem visar inte sin sociala bit? Jag kan tala om det. Men är det verkligen så att man upplever mig som mindre social än andra? Hmmm. Om ni inte ringer mig - är jag osocial då? Hur kommer det sig att socialt handikappade människor lever ihop med sin livskamrat - år efter år? Jag bara undrar, alltså. Varför kommer det sig att jag ofta blir inbjuden hem till mina vänner? Är man mer social för att man skaffat sig en livsvän och en familj? Än en som aldrig fått chansen? Jag tvivlar på det - men det är skrämmande om nu folk tror det.

Som tidigare nämnts, så kan vägen symbolisera ens dag - vardag. Jag kom gåendes på min "dag" när det plötsligt uppenbarades att något såg ut att "hindra" mig i min framfart. Skulle min "dag" ändra riktning och se annorlunda ut? När jag kom närmare så såg jag att det stog ett stort träd i synfältet. Men allt var en inbillning och en synvilla. Vägen/dagen svängde till höger, och jag fortsatte obehindrat mot okänt mål och egentlig vetskap om hur dagen skulle sluta. (bilden tagen utanför Vara)

Denna kyl är beryktad och sällan öppen för allmänheten. Men vi gör ett undantag idag - så hela världen kan få en titt. En OUTSIDER´s kyl! Och idag ser jag att jag fyllt mina kriterier: 3 starköl, 3 liter vin, 1 liten flaska Skåne Akvavit, 70 cl Vodka, en ½ falukörv, margarin, en ½ ost, en ½ burk rödbetor, en burk honung, en ½ tub majonäs. Och en burk vettskrämda oliver. Icke att förglömma. Pricken över i:et. Frysen då? Den e nyavfrostad och tom. Även på is.

Hur många av oss kan påverka någon annan människa i vardagen, mer än sej själv? Att ställa krav på en annan människa? Personligen kan jag inte. Mer än i min yrkesroll, möjligen. Jag kan inte begära "något" av en annan människa. Varken på lång eller kort sikt. Jag kan inte ställa krav på någon annan människa mer än på mig själv. Jag kan inte kräva att en annan ska utföra något åt mig inom en viss tid. Ej heller att en annan människa ska infinna sig i min närhet. Jag kan inte kräva det av någon. Har gjort en del försök, men dom utfaller i att jag får utföra uppdraget själv om jag vill få det gjort på den tiden som jag behövt få gjort det avverkat. Det blir bara ett önskemål. Med andra ord, så kan jag inte styra över någon annan människa. Men när kan man det? När hamnar man i ett läge - där man kan börja ställa krav på någon annan? Under perioder i mitt liv - så har jag hamnat "där" - men aldrig "utnyttjat" det. Ska då mina medmänniskor kunna ställa krav på mej? Jag vet folk i min närhet som ställt krav på mig - och jag har i stora delar accepterat, för att få "hela verksamheten" att fungera. Jag ställde inga krav tillbaka. Jag vet att det  alltid fanns något där - som gjorde att "man inte kunde uppfylla mina önskningar/krav". Jag pratar om "vardagen" - små alldagliga händelser. Någon "kör" med en. Det kunde vara tidsbestämmelser, planering, möten etc. Om vi skulle få något utfört, så var det alltid på andras villkor. Jag rättade mej efter det. Handlar det om bristande respekt mot mig? Handlar det om att andra vill visa makt? Att hela tiden behöva rätta sej efter någon/några? När kan man begära att: "Jag förväntar mig detta av dig". "Jag kräver detta av dig". Om jag inte kan kräva något av andra människor - kan andra människor kräva något av mig? Är det då farligt att inte kräva något av en annan människa? Ja, naturligtvis. Om jag hamnar i en allvarlig situation - och inte känner att jag kan begära hjälp i tid, så. DÅ är man verkligen utsatt! 

Jag får en mysig puss av min dotter. Hon ska komma att fylla 2 år i april och bilden är tagen i feb -84 (av min vänstra arm). Närmare x-akt vid den här tiden - då lämnade jag ett familje/förhållandeliv bakom mig, till ett liv som regelrätt "Outsider". Och på den vägen är det. Ibland känner jag mig, psykiskt (inte fysiskt), som killen på bilden. Jag var 25 då - och de e ja banne mej inte idag. Men varför jag kan känna mig som pusspojken där, det har jag funderat på. Man blir inte gammal över en natt. Det tar "några" nätter - och det hela smyger sig på. Åren går. Men eftersom jag avslutade något, för att börja på något nytt - men aldrig fick chansen (Moder natur ville annat) - så känner jag mig "lite konserverad". Svaret var ju att jag inombords var en "Outsider". Men vem visste det? Inte jag!!! Jag tågade på med mitt liv oavbrutet i god tro....! Nu är man gammel å grå. Men innanför mitt pannben så sitter ibland den där 25-åringen å knackar och gör sig påmind.   

Ringmärkt man, 48 år, säljes omgående p.g.a. tidsbrist. 169 cm hög (går att rida på) Priset kan diskuteras vid snabb affär. Säljaren står för frakt och ev övriga utgifter i samband med köp. Egenskaper: Mannen talar svenska och är ensamstående sedan några år. Allmänna fysiken hyfsad. Konditionen kan diskuteras. Något trögstartad men går fint o tyst sedan. Van vid andra människor. Lugn och gosig men ändå nyfiken och lekfull. Ganska billig i drift (förutom div nikotin o värktabletter). Tycker om barn och kan "sitta fint". Rumsren. Klar för avel.
Ägarens krav: Ett välskött hem - med en kvinna 30-45 år, max 170 cm i höjd.

I´m on the "Road To Nowhere". Nära 100% frihet. Nästan inga förpliktelser till någon. Hur lyckas man med det? Hur har jag lyckats med det? Hur bar jag mej åt? Hela tiden. Varje dag. Varje minut och sekund. Behöver ingen framförhållning. Ingen planering. Oumbärlig? För vem? Titta på bilden. En dag i mitt liv. Just nu. En vanlig dag. Mitt i livet. Var slutar vägen? Jag ser bara ett berg. Slutar vägen vid berget? Nej - den viker av. Kanske har någon placerat något på vägen? Kanske har någon placerat sig själv på vägen. Jag ser ingen. Vägen är totalt fri. Totalt. En dag som i dag. Solen står högt och min "dag" är vägen. MItt liv är vägen. Jag kan vika av om jag vill, när jag stöter på första avtagsväg. Jag kan välja att gå till vänster - eller höger. När som helst. Jag har 100% valfrihet. Tiden betyder inget. Jag beslutar att fortsätta rakt fram. Inga hinder - så långt ögat kan se. En vanlig dag i mitt liv. 100% frihet. Jag smakar på ordet och det nästan skrämmer mig. Vad ska jag göra av all min frihet? Vad hade DU gjort av den? En vanlig dag som denna....!

Hm! Att skärtorsdagen gick i ett rosa skimmer, det noterade jag. Likaså att fredagen var ovanligt seg och lång. Men var det verkligen påskafton i lördags? Undertecknad "outsider" tog vagnen till Redbergsplatsen och besökte en kamrat. Inte ett ägg så långt ögat kunde nå. Bara öl. Vi satt ett tag på hans balkong i solgasset. Varmt. Så vi gick in. Och tittade ut. Då snöade det. Jojo...aprilväder! Men de va inget ris å inga fjädrar. Inga sjalar. Och inga kärringar - ja, sådana som brukar hålla sig framme vid påsk. Dom kanske redan hade lämnat stan för Blåkulla? När jag senare på kvällen väntade på vagnen, så stog det visserligen några "mobil-kacklande" kärringar vid hållplatsen. Men det var allt. Var det påsk? Egentligen?  

Visst är det märkligt! Alla dessa människor som fotar och filmar idag, varför hör man aldrig att några ufo:n råkat komma med på bild? (mer än vanliga hederliga idioter, menar jag) Många av bilderna på dessa farkoster, är tagna på 40, 50 och 60-talet. T.o.m. på 20 och 30-talet. Hur många hade kamera då? Mot IDAG! Alla mobilkameror, vanliga digitala kameror, DV kameror, webkameror, övervakningssystem, satelitmottagare, superlinser, digitalkikare mm. Av allt detta registrerande och fotande och miljarder och åter miljarder av bilder som tas varje sekund på detta jordklot - hur ofta får man höra att "något" råkat fastna på plåten som inte skulle vara där? Det verkar vara betydligt vanligare på den gamla goda tiden - då det knappt fanns några kameror alls.
Eller som mannen sa: - Det närmsta flygande tefat jag kommer - är när jag kommer hem sent på nattkröken och kärringen kastar porslin efter mig...!

En kompis berättade för mej för ett tag sedan, att han hade en lysande ide´. En uppfinning som skulle revulotionera. En microvågsugn - med inbyggt TV i luckan. Problemet vara bara själva luckan. Skulle TV:n klara värmen? Hm! Ja han "jobbade" på det. Och jag fick inte säja nåt. Inte till någon. Härom dagen så kom jag på en egen ide´, som kanske skulle sälja. En röststyrd microvågsugn. Själv ser jag inte nödvändigheten med TV:n. Nåt för ung(n)karlar, kanske? Nej, för en "outsider" så tror jag röststyrningen skulle vara intressantare....- PLING - Kom o sätt dej! Maten e klar!
Skulle vilja utveckla den lite längre. Till Den NYA MICRON - DIALOG!
- Pling! Kom o sätt dej - maten e klar! - Jaja, jag kommer....strax! - Nej NU! Med en gång! - Kan jag inte få göra färdigt de jag håller på med först??? - Nej! De hinner du efteråt...maten kallnar!!!! - Jajaja, himla tjat! Jag kommer väl dåååå....!
Om det sen gick att få bort det där trista "plinget" och ersätta med endast röst - så skulle ugnen bli en given hit! Den skulle inte bara servera maten varm - utan även innehålla det obligatoriska "tjatandet"!

Finns det verkligen någon mening med att åka på semester på tu man hand? Nej säger en del, nja säger jag. En "outsider" får aldrig stå rådlös. 2005 var en het sommar, och hett ute, betyder hett inne i min lägenhet - efter några veckor i solen. Sånt är läget där jag bor. Hade börjat jobba vaknatt i början på året, och semestern föll väl inte in där andra hade sin. Trots allt, jag har en bil - och jag kom ut!! Det var Bohuslän ena dan, och Halland den andre. Jag njöt av stunderna och jag funderade ett tag på en längre rutt - men mot kvällningen, när det var dax att sova ensam i bilen, kände jag mej uttråkad på mej själv - och styrde kosan hemåt. Körde aldrig längre än 10-15 mil åt vardera håll, för att jag skulle orka med att köra hem när mörkret fallit på. Det var "ganska" skönt - men ensamt. När jag vandrade på bryggan i Grebbestad - funderade jag på hur ensamseglare bär sig åt. Längre stunder, med sig själv som enda resekamrat. Man kan ju inte precis fly från sin kropp, när man tröttnat på sitt sällskap. Men tack o lov, så kom "vi" överens. Man måste ALLTID tänka positivt - och en husvagnsdragkrok på Biltema kostar 1400 kr. Jag åt glass får dom pengarna.