En dyster månad
Jag kan se att slutsumman för denna månad hamnar på dryga 12.000 spänn. Och då tillkommer tandläkaren på 2.000-3.000. Jag vågar inte öppna lönekuvertet. Det är dyrt att bo själv. Och tråkigt. (tandläkaren slutade på 895:- så jag kom billigt undan)
Bara nånstans att va....
Från mitt SET sett...
Under 5½ år (mars 1994 - sept 1999, c:a 220 gig) så var jag medlem i ett coverband. Det var mitt liv. Iallafall en STOR del av det. Då - ofta med en slags skräckblandad förtjusning. Jag både älskade det och ibland faktiskt - tyckte mindre bra om det (väljer inget annat ord). Allt har två sidor. Nerver, nerver, nerver. Varför alltid dessa nervers inblandning? Jag kände att det ofta axlades en stor börda på mig. OCH leadsångerskan/sångaren. Hon var i blickfånget - jag var i periferin. Ok, jag var "in the background", men jag hördes. Inte ett slag skulle hamna "fel". Inte ett misstag skulle jag (helst) göra. De skulle märkas, direkt. Folk skulle bryta ryggen på dansgolvet. Jag kunde helt enkelt inte "fuska till det" som vi säjer i dom kretsarna. Kunde sällan slappna av och njuta av själva uppträdandet. Resultatet blev, tyckte jag, ett stelt, kantigt och onyanserat spel från min sida. Ju längre fram vi kom i spelagendan, dessto mer stelt och spänt spelade jag. Det lät tajt, men fantasilöst. Detta gällde inte alla spelningar, men alldeles för många. Hade jag för höga krav på mig själv?
Vi spelade i Sälen julen 1998 och det var en nervpress om nåt. Vi åkte på natten och var framme på morgonen. Som fem lik stog vi och spelade på eftermiddagen inför en ganska stor After-Ski publik. Vi var ganska nöjda trots allt. På vårkanten 1999, hade vi fått nya datum där uppe. Tre dagar - 3 After-Ski + 3 kvällar. I replokalen hörde jag snacket: - Nu får vi skärpa till oss. Man var inte helt nöjd med oss sist - men nu jävlar får vi "bevisa". Det fick mig att tänka över allt. Pressen jag kände blev för stor. Jag satte det emot: Hur kul har jag? Är det värt? Jag beslutade mej för att tala om att jag inte ville mer. Jag tog dessa gig + några andra framöver, men sen fick de va bra. Kunde inte ge mer. Tyvärr....! Efter sista spelningen i augusti 1999 ville jag inte höra ordet "trummor" mer......
Det var en tråkig sida. Men det fanns bra. Ett var BANDET!!! För snart fyra år sedan så var jag och en kvinna ute på Palace här i stan. Packat med folk, och upp på scen kliver ett av dom STORA i covergenren. River av sitt första set - och i pausen står jag och funderar: Ok, bandet var bra (vore väl fan annars?)...men va inte vi lika bra? Kanske t.o.m......bättre? Roligare? Svängigare?
Vi lämnade stället på småtimmarna och jag gick vinglande hemåt. Det tog en timma (zick-zack) men jag hann fundera lite. Väl hemma öppnade jag en öl, satte på mig lurarna, stoppade in en cd-r med oss från Dojan, höjde volymen....och VIPS! SÅ var det!!! Jag lyssnade rent objektivt. Borta var minnena av stress & press. Kvar fanns bara glädjen, framförandet, tajtheten + en massa roliga minnen. Jag kunde helt plötsligt höra det jag ville: Att vi var ett bra BAND! Nu förstog jag varför vi ofta fick komma tillbaka - och varför aldrig/sällan vi fick någon negativ kritik. Jag spelade ibland in spelningar som jag idag sparat - och är faktiskt glad över det.
Periodvis så saknar jag bandet och spelandet otroligt mycket. Är det bara dom roliga sakerna man minns? Det var ju trots allt 5½ år av mitt liv! Mitt lilla trumset stog under några år utspritt på olika håll. I en replokal, i min källare och någon del lånade jag ut. Men jag samlade ihop alltihop och tog hem det. Köpte till och kompletterade. Satte upp det i köket. Där står det nu. En vacker dag - tänker jag skaffa en mp3-spelare med slutna lurar + en replokal nånstans. Eftersom det förmodligen inte finns intresse för att skaka liv i det som en gång var, så får jag väl släcka ner - och ensam köra hela repertoaren "om-å-om-å-om-å-om-å-om-å-om igeeeeen".......Det är väl det närmaste jag kan komma och jag tror jag kommer ihåg dom.....ALLA!
Skolelev
Waking up the neighbours
- VEM FAAAAN E DE SOM BANKAR PÅ TRUMMOR KLOCKAN 4 PÅ MORRONEN????
- Du är inte ensam om att vara ensam....
Fick ett mail (som en kommentar till mitt inlägg nedan) av en vän. Hon skrev bl.a. "du är inte ensam". Syftar på att jag inte är ensam om att vara ensam. Det är sant. Det finns många ensamma och då är man ju inte ensam. Tack för mailet, iallafall. ;-)
Är det frihet eller, vad?
Man har uppnåt en viss ålder, och man har sin frihet. Tack! Alla behöver sin del av frihet, det tror jag. Men är det "frihet" när ingen längre förväntar sig något av en? När ingen längre ställer krav? Är det av godhet från deras sida - så att man kan få behålla sin frihet - eller är det för att andra skiter i en? Svår fråga. Är det av integritetsskäl, som inte någon vill kontakta dig längre? Eller struntar man i dej?
När man uppnåt medelåldern (som jag) men inte lyckats "binda sig" eller helt enkelt blivit av med sitt kontaktnät, så är det inte lätt att bli betydelsefull för någon människa. Det spelar egentligen ingen roll hur man ser ut, hur snäll och god man är. Eller hur social och trevlig man är. Inte ens hur förstående och "intresserad" man är. Du är medelålders - och även dina f.d.
Om du så lägger en hel dag på att uttryckligen visa vem du är - så får du inget gensvar. Det finns inte många som vill göra det DU vill. Inte när du blivit medelålders. Du kan komma med alla möjliga förslag, men det finns ändå ingen som tycker som du - eller nappar på dina ideer. Det är ofta för "besvärligt" och det finns ingen tid.Tid?
Det har heller ingen betydelse att det är DU som kontaktar folk. Det är ändå alltid DU - som man upplever, "håller sig på sin kant". Är det inte lite märkligt? Jag vet folk som beklagar sig över att någon där hemma alltid ställer så höga krav - kräver så mycket av honom. Ibland frågar jag mig:
Vilket är värst? När någon ställer höga krav på en - eller när inte någon ställer några krav alls?
Jag frågar mig, fast jag egentligen borde fråga honom. Fast det behöver jag inte - han vet själv svaret......
Din dag/vardag/liv, det får DU ta hand om själv. Alla moment du gör och all tid du har. Alltid! Från det att du vaknar till att du somnar. Där emellen - bestämmer DU själv vad du fylla din dag med. Varenda sekund är DIN. Vill du åka dit? Åk dit. Åk NU!!!! Ingen frågar varför - eller kommer med nåt annat förslag. Dagen är din och du kan fylla den med precis vad du vill. Inga ramar - inget som hindrar, inget som stoppar. Ingen som bryr sig. Är det frihet eller, vad?
I dag har vi medlen, men...
- 3 gånger i veckan är nödvändigt, om det ska bli nåt, minns jag att vi sa.
Utespelningarna duggade inte tätt. Vi skrev eget, ibland instrumentalt. Men viljan fanns, och intresset. Och ambitionen. Inspelningar däremot, var något vi försökte oss på. Då fick vi resultatet av våra ansträngningar i replokalerna, på pränt. Att göra sina egna inspelningar, var det vi kunde göra. Vi ville alla känna på att spela in i en "riktig" studio, men som alla vet: det kostar X antal kronor per timma. Vem hade råd med det?
En eller två gånger per år, spelade vi in. Allt skulle gås igenom. Vi hade en organisatör/tekniker. Vi samlades och gick igenom tider (oftast en helg fre-sönd) och var vi skulle vara. Kanske i replokalen? Kanske någon annanstans? Vi gick igenom själva inspelningen. Hur vi skulle spela in, kanal för kanal. Vi hyrde och lånade. Bandspelare, mikrofoner, mixerbord, stativ, kablar etc. Instrumenten hade vi själva. När vi väl bestämt tid och plats - så sattes allt igång. Det skulle köras å hämtas, å passa ihop möten med personer bl.a.
När vi kom till lokalen så skulle allt släpas in. Rigga, dra kablar, koppla ihop, packa upp förstärkare o trummor. När allt var på plats efter några timmar, så gjordes testinspelning. Brummande signaler, lurar som de inte hördes i, prassel å knak, svaj å dropout, hej å hå....listan kan göras lång.
När väl söndagen kom, så var alla tekniska saker fixade - och vi spelade blixtsnabbt och slarvigt igenom dom 2-3 låtar som skulle spelas in. Stressen fanns där, vi skulle strax packa ihop allting, det skulle återlämnas till uthyraren på måndag. Resultatet? En brusig kassetkopia.....
Vad har vi idag? Tja, hemma hos mig t.ex. En multikanal studio. Digital. Möjlighet att komma tillbaka när som helst för vidare pålägg. Bra trumljud (flera olika), orglar, synthljud, stråkljud, blås, två git + auk. Spara ner på brusfri CD-r. Kopieringsmöjligheter i det oändliga. Möjligheter att sprida blixtsnabbt ut i världen genom internet. Foto med digitalkamera (slipper vänta en vecka på att se misslyckade bilder) + fotoredigeringsprogr (för omslag).
Om inte ALLT, så är mycket möjligt idag mot 30 år sedan. Det som tog en månad DÅ, kan man fixa effektivare på en dag.
Vi har medlen. Men inte viljan.
Skrivare
Att skrivare lever sina egna liv, det förstår väl alla som försökt installera någon (eller bara försökt använda nån som trilskas). Själv har jag en HP Deskjet som jag köpte för tre år sedan och som fungerat svinbar. Fantastiska bilder. Har nu installerat om XP och trodde det bara var att plugga in Usb kabeln - och så skulle det va klart. Jag startade skrivaren och stoppade in bifogad cd-skiva med drivrutiner. Inget händer. Startar om datorn igen så att Windows automatiskt ska hitta skrivaren. Det gör den men kan inte installera. Utforskar skivan och hittar en autostart-fil. Klickar, men inget händer. Stänger av skrivaren och drar ur Usb-kabeln. Stänger av datorn. Stoppar i Usb-kabeln utan att starta skrivaren. Startar datorn. Hittar inget. Startar skrivaren och Windows hittar den. Men kan inte installera. Trycker ut cd-skivan och in igen. Startar inte per automatik. Jag utforskar den igen - och klickar på "setup"-filen. Inget händer.
Ringer min kompis som hade en likadan skrivare för ett par år sen. Han säjer:
- Du får inte ha skrivaren igång när du startar cd:n. Installera drivrutinerna först.
Ok, jag stänger ner. Startar om datorn o stoppar i skivan. Startar inte. Utforskar och klickar på "setup". Då startar installationen och där står att skrivaren mycket riktigt inte ska vara påslagen. Och det är den inte. Efter några klickanden - så står det "kontrollera att kabeln sitter i datorn och att skrivaren är påslagen"......
Det är den inte, men jag sätter i den. "Det kan ta tid för datorn att hitta skrivaren - var god vänta". Jag väntar. En minut, två, tre.....fem....tio...
Drar ur Usb-kabeln och provar annat uttag. Stänger skrivaren och startar om den igen. Då ser jag "programet har hittat en ny skrivare - var god vänta...."
Jag väntar tio minuter men allt verkar stendött. Jag gör om allt igen, den letar efter skrivaren och "ber mej vänta lite"....
Efter en kvart så tar jag på mig ytterkläder och går ut. Går och tar ut lite pengar och sedan in på Hemköp och handlar lite. Är borta en halvtimma - och när jag kommer hem så har programet fortfarande inte hittat min HP skrivare....
Jag hälsade på min pappas kusin för några år sedan. Han bodde ganska ensligt i sitt hus. Vi pratade om ditt o datt och han är av den äldre generationen - som ofta kan låta negativa och pessimistiska. Allt vi pratade om "var det fel på". Om det så gällde mat eller nymodigheter. Min digitalkamera kritiserade han. Vi kom in på datorer och han sa:
- Du, en sån däringa skrivare som dom har idag. Är den NÅGON som vet hur en sån fungerar egentligen?
Jag skrattade.
- Ja NÅGON måste väl veta...
- Nja jag undrar det, du....
Jag skrattade lite lätt åt honom.
Då.
Inte idag.