SIGGE`s blogg

Skrev för ett tag sedan om en återkommande dröm - som handlar om ett band jag var aktivt under 5 års tid. Jag somnade till under ett par timmar under fm idag (jobbat natt). Pang! Så var drömmen där igen. Lika verklig. Men för 100:e gången så tedde den sig annorlunda. En "första" spelning var precis avslutad och vi var på väg ner i någon slags loge. Flera suddiga ansikten florerade om kring mej - och övriga bandmedlemmar hade jag inte ens pratat med (fast vi nyss hade gått av scenen). Vi sitter sedan i ett rum med flera människor och jag tittar mig runt, varm o svettig som jag är - men med en positiv känsla i kroppen - av att alla runtomkring mej var glada och uppspelta och att allt "verkade" gått bra. Ser en bandmedlem sittandes en bit bort - han flyttar några saker på stolen bredvid - och tittar snabbt på mej. Tydligen är det ok att sätta sig - så jag gör det. Vad som sedan händer är att vi pratar och går igenom låtar som vi skulle kunna tänka oss längre fram, till nästa gig. Minns inte låtarna men det var några gamla 50-talsballader a la Elvis. Något som vi absolut inte vidrörde under den tiden vi var aktiva i bandet. Knepig dröm - men den verkar utvecklas framåt. Spännande!

2 sockerbitar, fars hatt och glasögon och i min brors militärjacka, 1975. Med små medel kunde man göra underverk. Kan man det idag? 4 ting och..."klick"! Fanns ju inga tv-spel, video, datorer, playstation, Online-spel, internet eller X-box, juh! 

Hej edra Dyngarslen! Snart stundar sommaren...skönt, va? Sitt fint i Era båtar, packa ihop Er i era husvagnar, rulla ihop Er i era tält eller vad ni nu ska hitta på. Hoppas ni får en trevlig semester! Den som eventuellt känner sig träffad av textraderna som knåpats ihop i LEKSTUGAN & SPINDELNÄTET under året, får väl bara suga i sej! Varsågod, ni vet själva vilka ni är!

Håll hårt om varandra där ute,
The Outsider/Sigge Spider
070523

Idag är jag inte lika glad. När jag i egenskap som Outsider (som NI format mig till) - tittar på Er där inne i Eran bubbla. Eller ute. Eller var ni än befinner Er. Usch!!!  

Visst! Världen är full av vackra karlar, män i skor o pojkar i stövlar. Men idag så vände jag objektivet mot mej själv - och såg att jag var glad. Hurra!!!!

Vissa drömmar återkommer. En del gör det ibland - andra återkommer jämt, i lite olika former. T.ex att jag plötsligt befinner mej i en "viss" gammal lägenhet, som jag bodde i för 14 år sen. Den återkommer med jämna mellanrum - varför vet jag inte. En annan "verklig" dröm är, att jag är tillbaka i mitt sista band som jag var involverad i under en period av 5½ år. Ett coverband. I drömmen befinner vi oss i replokaler, eller strax innan en spelning eller efter/innan en soundcheck. I drömmen går ibland mitt instrument sönder. Alltid så "hoppar jag in" i sista stund - som en ersättare. Det har varit på ställen vi spelat på, ibland på andra som jag inte känner igen. Nästan alltid - strax innan - så kommer jag på att vi borde behöva "repa" låtarna. Jag har ju inte spelat dom på 7 år!!! Allting är klart, fram tills dess, då jag kommer på att detta inte går....då vaknar jag. (bilderna är från after-ski, Sälen 1999, då vi var där)

.....denna dam är skönheten personifierad. Ali Larter. Njut, gubbs! 

Är det NI eller är det JAG? Som är galna, alltså! Jo, jag vet att jag är en Outsider, men...? Bakgrund: Kompisen ringde och var glad - och det hörde jag i luren. Hans fru och barn hade kommit hem igen efter ett besök i en annan stad, som varade i 2 dagar.
- Jag är så himla glad att dom är hemma igen!
- Ja, det var väl skönt för dej, svarade jag.
- Jo, men du vet - jag e så jäkla social, va!
- Öh, de e väl alla....JAG med, svara jag.
- Jag märker det, sa han.
- Jo, men man måste väl ha någon att vara social MED, eller?
- Jo, jag vet, sa han.
Vi pratade lite mer - och sen la vi på. Jag funderade lite på det där han sa. Jag vet att han inte menade något illa med det. Men jag stannade upp i mina sysslor - för tanken slog mej:
Upplever inte folk mig som social? Bara för att man tvingats leva ensam i alla år, så betyder väl inte det att man inte fungerar ihop med andra? Eller i ett sällskap? Att folk (vissa) knapphändigt svarar på mina sms eller mail - betyder det att jag är asocial? Hur kan det vara så? Jag förstår inte! Att folk hellre tyr sig till andra folk som dom inte tycker om - det förstår jag inte heller. Men vänta lite...vänta lite, nu! När jag besöker mina vänner, vem är det då som visar upp sin sociala sida? Och vem visar inte sin sociala bit? Jag kan tala om det. Men är det verkligen så att man upplever mig som mindre social än andra? Hmmm. Om ni inte ringer mig - är jag osocial då? Hur kommer det sig att socialt handikappade människor lever ihop med sin livskamrat - år efter år? Jag bara undrar, alltså. Varför kommer det sig att jag ofta blir inbjuden hem till mina vänner? Är man mer social för att man skaffat sig en livsvän och en familj? Än en som aldrig fått chansen? Jag tvivlar på det - men det är skrämmande om nu folk tror det.

Som tidigare nämnts, så kan vägen symbolisera ens dag - vardag. Jag kom gåendes på min "dag" när det plötsligt uppenbarades att något såg ut att "hindra" mig i min framfart. Skulle min "dag" ändra riktning och se annorlunda ut? När jag kom närmare så såg jag att det stog ett stort träd i synfältet. Men allt var en inbillning och en synvilla. Vägen/dagen svängde till höger, och jag fortsatte obehindrat mot okänt mål och egentlig vetskap om hur dagen skulle sluta. (bilden tagen utanför Vara)

Vad kan detta vara? En bild som expressen.se publicerade idag. När det i vanliga fall gäller retucherade bilder, så brukar jag backa huvudet en halvmeter från skärmen, kisa med ögonen - och eventuellt kunna skönja några konturer. T.ex. om föremålet är en man eller kvinna. Om vederbörande har skägg eller glasögon. Denna bilden tycker jag liknar en skorsten. Men kan lika gärna vara en stubbe, eller en papplåda. Eller varför inte en kanelbulle? Men i själva verket så är det en "världsstjärna som är dömd för narkotikabrott och snatteri"! Syns inte det? Retucheraren har i detta fallet inte tagit några som helst risker.

Idag satt jag och rensade bort gamla e-mail från min inkorg. Mitt upp iallt, så hittar jag ett ifrån min dotter - 2006-11-13. Mailet hade en bifogad mpeg-fil. Jag tittade inte på den nu idag, jag har sett den förut - och den e kul. Men däremot så reagerade jag på inledningen av brevet:
"Hej mamma och pappa. Kolla på denna. Han ska sitta och intervjuva dem. Hon sitter i rullstol och han ska förklara hur deras sexliv är bland annat. Man känner ju igen sig i de anfallen...Hahaha".
Jag vet att det låter sjukt, löjligt - men jag hajade till på den första meningen, Hej mamma och pappa. Jag har varit pappa i över 25 år nu, men aldrig sett dessa ord ihop. Inte i ett brev riktat till mig iallafall - eller oss. Jag undrade varför jag reagerade så på det? Har bara hört "pappa" i alla år, så resultatet blev, att formuleringen såg abstrakt ut i mina ögon. Kunde nästan inte ta till mej texten. Verkligen svårt att förklara det här - jag kan inte. Men känslan blev högst märklig.

Denna kyl är beryktad och sällan öppen för allmänheten. Men vi gör ett undantag idag - så hela världen kan få en titt. En OUTSIDER´s kyl! Och idag ser jag att jag fyllt mina kriterier: 3 starköl, 3 liter vin, 1 liten flaska Skåne Akvavit, 70 cl Vodka, en ½ falukörv, margarin, en ½ ost, en ½ burk rödbetor, en burk honung, en ½ tub majonäs. Och en burk vettskrämda oliver. Icke att förglömma. Pricken över i:et. Frysen då? Den e nyavfrostad och tom. Även på is.

Störande moment i ett telefonsamtal. Vad kan det vara? Ibland hamnar man i s.k. ofrivilliga tre-partssamtal, där den man konverserar med, har en eller flera i sin närhet som kommenterar varannan mening som han/hon säjer. När man ställer en fråga - så svarar vederbörande (som tappat koncentrationen) med ett tomt:
 - Öhh...jaa? Och i nästa sekund: - VÄNTA LITE...(va e de?...mummel mummel bla bla bla bla) - Jo man säjer här att vi kanske kan ta det en annan dag, därför att......VÄNTA (bakgrundsmummel bla bla bla)
- Okej...jo det går bra. Onsdag då kanske? Hallå? Hallååååå!
- Nu e ja tillbaka! Onsdag går bra, för......VÄNTA LITE....(va e de nu? bakgrundsmummel mummel mummel...bla...bla...nej men han säjer ju att...bla bla mummel mummel)
- Hallå? Vad händer? Pratar du med mig?
- Jo, fredag e bättre säjer man här, därför att... VÄNTA LITE...(vad då?...mummel mummel...bla bla)

Personligen har jag väldigt svårt för dessa ofrivilliga 3-partssamtal. Det visar brist på respekt gentemot den man pratar med. Att hela tiden avbryta samtalet genom att diskutera med andra vid sidan av - är förmodligen en vilja att visa sig lite oumbärlig, antar jag. Klart slut! (klick)

Hur många av oss kan påverka någon annan människa i vardagen, mer än sej själv? Att ställa krav på en annan människa? Personligen kan jag inte. Mer än i min yrkesroll, möjligen. Jag kan inte begära "något" av en annan människa. Varken på lång eller kort sikt. Jag kan inte ställa krav på någon annan människa mer än på mig själv. Jag kan inte kräva att en annan ska utföra något åt mig inom en viss tid. Ej heller att en annan människa ska infinna sig i min närhet. Jag kan inte kräva det av någon. Har gjort en del försök, men dom utfaller i att jag får utföra uppdraget själv om jag vill få det gjort på den tiden som jag behövt få gjort det avverkat. Det blir bara ett önskemål. Med andra ord, så kan jag inte styra över någon annan människa. Men när kan man det? När hamnar man i ett läge - där man kan börja ställa krav på någon annan? Under perioder i mitt liv - så har jag hamnat "där" - men aldrig "utnyttjat" det. Ska då mina medmänniskor kunna ställa krav på mej? Jag vet folk i min närhet som ställt krav på mig - och jag har i stora delar accepterat, för att få "hela verksamheten" att fungera. Jag ställde inga krav tillbaka. Jag vet att det  alltid fanns något där - som gjorde att "man inte kunde uppfylla mina önskningar/krav". Jag pratar om "vardagen" - små alldagliga händelser. Någon "kör" med en. Det kunde vara tidsbestämmelser, planering, möten etc. Om vi skulle få något utfört, så var det alltid på andras villkor. Jag rättade mej efter det. Handlar det om bristande respekt mot mig? Handlar det om att andra vill visa makt? Att hela tiden behöva rätta sej efter någon/några? När kan man begära att: "Jag förväntar mig detta av dig". "Jag kräver detta av dig". Om jag inte kan kräva något av andra människor - kan andra människor kräva något av mig? Är det då farligt att inte kräva något av en annan människa? Ja, naturligtvis. Om jag hamnar i en allvarlig situation - och inte känner att jag kan begära hjälp i tid, så. DÅ är man verkligen utsatt! 

MItt liv som seriös hårdrockare, blev inte så långlivat. Typ 1986-1988. Tja, 2 år. Mannen på stolen - de e jag. Begrundar bilden (en av många i en serie) och ser att detta inte kunde bli långlivat. Jag lovar - vi lät bättre. Ett typiskt exempel - när man tar sig på för lite stort allvar. Sikta högt, liksom. Jag kan se på min egen blick. Inte mycket till "rå" attityd där inte. Mina byxor var ljusblå, minns jag. Kändes som jag satt i ett par långkalsonger. Jag ägde inga "hårdrockskläder". Jag fick låna jackan. De va inte min stil.