SIGGE`s blogg

Radio, telefon, Cd, Mp3-spelare, TV, dvd-spelare, GPS Navigering, dator....men tyvärr inget internet. Aj fan, där sket det sej!!! Får stanna hemma då :-(

Jag är dryga 23 år på bilden och håller min nyfödda dotter som föddes 29 april 1982 kl 17.04. Idag fyller hon 25, och bilden på henne är tagen 25 år och 1 timma senare. GRATTIS!!!

Sigge Spider - den gamle reliken och tillika kassettmarodören from the eighties, meddelar från sin egna blogg att han nu efter 20 år, lagt undan gitarr och mick för en tid framöver. I sin "lekstuga" har han suttit o delat ut känslomässiga slag och sparkar till höger o vänster. Men han låter sig meddela att "sparka in öppna dörrar" - inte e hans grej. Folk nuför tiden kan inte lyssna, förstå eller ta till sig en enda textrad. Eftersom han misstänker att man inte förstår hans klarspråk - så tänker han förmodligen lägga ut s.k. textförklaringar på sin sajt i sinom tid. - En del texter är blaj, men har ändå haft en viss underfundighet och ett stänk av realism. Andra är mer rakt på - låter han sig meddela. Vi tackar så mycket för dessa 20 år, önskar honom lycka till - och ser fram emot den dagen då vi kan läsa och få förklarat för oss vad hans texter egentligen handlat om. :-) 

Jag får en mysig puss av min dotter. Hon ska komma att fylla 2 år i april och bilden är tagen i feb -84 (av min vänstra arm). Närmare x-akt vid den här tiden - då lämnade jag ett familje/förhållandeliv bakom mig, till ett liv som regelrätt "Outsider". Och på den vägen är det. Ibland känner jag mig, psykiskt (inte fysiskt), som killen på bilden. Jag var 25 då - och de e ja banne mej inte idag. Men varför jag kan känna mig som pusspojken där, det har jag funderat på. Man blir inte gammal över en natt. Det tar "några" nätter - och det hela smyger sig på. Åren går. Men eftersom jag avslutade något, för att börja på något nytt - men aldrig fick chansen (Moder natur ville annat) - så känner jag mig "lite konserverad". Svaret var ju att jag inombords var en "Outsider". Men vem visste det? Inte jag!!! Jag tågade på med mitt liv oavbrutet i god tro....! Nu är man gammel å grå. Men innanför mitt pannben så sitter ibland den där 25-åringen å knackar och gör sig påmind.   

Skönt aprilväder idag - och jag tog en tur till Kvibergs kyrkogård. Parkerade ganska långt upp, och gick omkring och fotade lite i solen. Blickade ut över alla gravar och stannar blicken på S:t Olofs kapell. Låter tankarna glida tillbaka några år. När jag väl kommit hem igen - så ser jag datorns klocka och datum. 15 april. För 25 år sedan var det begravning för mamma. Bilden är dock tagen lördagen 17 april - en sista hälsning.

Ringmärkt man, 48 år, säljes omgående p.g.a. tidsbrist. 169 cm hög (går att rida på) Priset kan diskuteras vid snabb affär. Säljaren står för frakt och ev övriga utgifter i samband med köp. Egenskaper: Mannen talar svenska och är ensamstående sedan några år. Allmänna fysiken hyfsad. Konditionen kan diskuteras. Något trögstartad men går fint o tyst sedan. Van vid andra människor. Lugn och gosig men ändå nyfiken och lekfull. Ganska billig i drift (förutom div nikotin o värktabletter). Tycker om barn och kan "sitta fint". Rumsren. Klar för avel.
Ägarens krav: Ett välskött hem - med en kvinna 30-45 år, max 170 cm i höjd.

Ibland så tror man inte sina öron. Och i det här fallet, inte sina ögon heller!

Hallå alla glada människor där ute! Eller inne. Håll hårt om varandra och släpp inte taget! Kryp så tätt inpå varandra som ni kan! Det blir vi alla glada och trygga av. Håll hårt om ert egna och bevaka det! Släpp inte in otillbehöriga in i ert lilla liv. Manifestera mera! Tryck ihop er i era små hålor. Håll avstånd och var - människa!

I´m on the "Road To Nowhere". Nära 100% frihet. Nästan inga förpliktelser till någon. Hur lyckas man med det? Hur har jag lyckats med det? Hur bar jag mej åt? Hela tiden. Varje dag. Varje minut och sekund. Behöver ingen framförhållning. Ingen planering. Oumbärlig? För vem? Titta på bilden. En dag i mitt liv. Just nu. En vanlig dag. Mitt i livet. Var slutar vägen? Jag ser bara ett berg. Slutar vägen vid berget? Nej - den viker av. Kanske har någon placerat något på vägen? Kanske har någon placerat sig själv på vägen. Jag ser ingen. Vägen är totalt fri. Totalt. En dag som i dag. Solen står högt och min "dag" är vägen. MItt liv är vägen. Jag kan vika av om jag vill, när jag stöter på första avtagsväg. Jag kan välja att gå till vänster - eller höger. När som helst. Jag har 100% valfrihet. Tiden betyder inget. Jag beslutar att fortsätta rakt fram. Inga hinder - så långt ögat kan se. En vanlig dag i mitt liv. 100% frihet. Jag smakar på ordet och det nästan skrämmer mig. Vad ska jag göra av all min frihet? Vad hade DU gjort av den? En vanlig dag som denna....!

Klockan är 15.00 och jag sitter på bussen, på väg hem från mitt arbete. Tar upp min mobil och bläddrar lite bland mina adresser. Får upp ett namn. Undrar va han kan tänkas göra nu för tiden? Hm. Jag skickar ett sms - så jag får tiden att gå lite:
- HEJ! VAD GÖR DU FÖR KUL DÅ? SJÄLV ÄR JAG PÅ VÄG HEM FRÅN JOBBET, OCH ÄR LITE TRÖTT. Hälsningar XXX
Efter 3 minuter piper det till i min mobil och jag ser att jag fått ett svar. Jag blir chockad och alldeles kall. Hur lyckades han svara så fort? Jag läser:
- HEJ! JAG ÄR PÅ VÄG UT I ETT ÄRENDE - SEDAN SKA JAG PROMENERA EN BIT OCH ÅKA HEM.
Fortfarande lite chockad av svaret, så lägger jag ner mobilen i fickan. Tur att han inte frågade vad jag gör i skrivande stund - det skrev jag ju. Klockan 17.00 så piper det i mobilen igen:
- VAD JOBBAR DU MED NU DÅ?
Oj! Nu blev det svårt! Jag stirrar på displayen och vet inte vad jag ska göra. Ska jag svara? Varför skulle jag det? Eftersom han frågar så får jag väl svara då! Tummen slinter hela tiden och jag känner att jag får kramp i resten av min fingrar. Gud vad händer? Jag försöker igen - men även denna gången så halkar jag på knapparna - och mobilen slinter ur mina händer och ner på golvet. Helvete! Jag lägger bort den istället. Orkar inte mer.
Klockan 22.30, så är det dax igen. Fan! Pip-pip. Ett sarkastiskt sms från honom:
- JAHA - JASSÅ VA KUL! HOPPAS DU FÅR JOBBA KVAR DÄR DÅ....Hej
Vad menar han med det? Äh, jag rycker tag i mobilen igen och försöker knappa in ett svar - så han blir tyst. Men återigen - handsvetten gör att fingrarna halkar över knapparna och jag får inte till något läsbart. Inte ens ett : OK!
Jag somnar. Dagen efter så kollar jag igenom mina sms och ser det sista meddelandet från honom. Hm. Ingen ide att "svara" på det - så jag skriver ett nytt istället:
- HEJ DU! VAD GÖR DU FÖR KUL?
Efter 2 min får jag ett svar - och jag undrar hur fasen han bär sig åt? Stänger han aldrig av sin mobil? Varför svarar han mig när jag ställer en fråga? Han svarar:
- HEJ! FICK DU INTE MINA SMS IGÅR DÅ?
Hur förklarar man det? Jag kom på ett bra svar:
- JAG SOMNADE IGÅR!!!

Hm! Att skärtorsdagen gick i ett rosa skimmer, det noterade jag. Likaså att fredagen var ovanligt seg och lång. Men var det verkligen påskafton i lördags? Undertecknad "outsider" tog vagnen till Redbergsplatsen och besökte en kamrat. Inte ett ägg så långt ögat kunde nå. Bara öl. Vi satt ett tag på hans balkong i solgasset. Varmt. Så vi gick in. Och tittade ut. Då snöade det. Jojo...aprilväder! Men de va inget ris å inga fjädrar. Inga sjalar. Och inga kärringar - ja, sådana som brukar hålla sig framme vid påsk. Dom kanske redan hade lämnat stan för Blåkulla? När jag senare på kvällen väntade på vagnen, så stog det visserligen några "mobil-kacklande" kärringar vid hållplatsen. Men det var allt. Var det påsk? Egentligen?  

Äntligen en dag värd namnet! En dag som är värd att rosa! Tänker på nassen på bilden: - Sov lugnt! Det dröjer ända till jul tills vi "skär" i dig!

Enligt aftonbladet.se så har man gjort en Sifo undersökning ang om folk vill ha reklam i public service tv. 65% svarar med ett rungande JAAA! Men ministern tycker annorlunda. På samma sida finns åxå en länk där man kan rösta själv. Där tycker endast 16% JA - och 84% NEJ! Av 29.000 röstande. Hur fan går det ihop, då?

Visst är det märkligt! Alla dessa människor som fotar och filmar idag, varför hör man aldrig att några ufo:n råkat komma med på bild? (mer än vanliga hederliga idioter, menar jag) Många av bilderna på dessa farkoster, är tagna på 40, 50 och 60-talet. T.o.m. på 20 och 30-talet. Hur många hade kamera då? Mot IDAG! Alla mobilkameror, vanliga digitala kameror, DV kameror, webkameror, övervakningssystem, satelitmottagare, superlinser, digitalkikare mm. Av allt detta registrerande och fotande och miljarder och åter miljarder av bilder som tas varje sekund på detta jordklot - hur ofta får man höra att "något" råkat fastna på plåten som inte skulle vara där? Det verkar vara betydligt vanligare på den gamla goda tiden - då det knappt fanns några kameror alls.
Eller som mannen sa: - Det närmsta flygande tefat jag kommer - är när jag kommer hem sent på nattkröken och kärringen kastar porslin efter mig...!

Jag var dryga 23. När jag blev pappa alltså. Tror inte jag förstod innebörden riktigt. Minns inte. Blev far i april 1982 och min mamma dog en månad innan. Konstigt blev det. Något försvann - något kom till. Två kvinnor i mitt liv som stog/står mig nära. Den ene tog över - när den andra försvann. Konstigt. Båda "vet om" mig - men var inte på denna planeten samtidigt. Den ena gick in i ett angränsande rum - den andre kom ut från ett annat.
 - Du måste ha missat min mamma! Hon gick just!
 - Jaja, men nu är JAG här.
Jag minns att i januari 1982, så var jag och min gravida flickvän hemma hos en kompis till mig. Han spelade med en zigensk kvinna och nu var det planerat att dom skulle göra rockversioner av hennes låtar, dra ut på turne´- och meningen var ju att jag skulle vara trummis. Det var därför som vi var hemma hos honom. Han talade om att det skulle dras igång till våren och av vad jag minns - så skulle vi "turnera" i Sverige och Norge. - Det låter bra, sa jag. Efter det så ursäktade min kompis sig och försvann ut i köket för att hämta något. Då vände sig min flickvän mot mig och sa:
 - Är du klok? Vet du att vi ska ha barn?
 - Eh...jo de vet jag väl! Men de löser väl sig, svarade jag. 
Då drog hon upp sin tröja - blottade sin stora mage - och sa: - Känn här!!!
DÅ begrep jag! Plötsligt så "såg" jag att det var en STOR mage hon hade. DET hade jag faktiskt inte reflekterat över innan. Jag minns det så väl hur jag reagerade på det jag såg - och insåg att jag skulle bli far! Kompisen kom tillbaka in i rummet och, förmodligen sa jag till honom:
 - Eh...vi ska ha....barn! Om han sa: - "Jo de vet jag väl", minns jag inte, men av turne´n blev det inget - däremot en dotter.
För övrigt så är det idag på dagen 25 år sedan mamma dog (820402)