SIGGE`s blogg

Jag har alltid varit liten. Så långt tillbaka jag kan minnas. Har alltid varit kort. Nu e ja väl som längst, om ja inte redan nåt toppnoteringen och börjat min sjunkande bana neråt. Här är ett kort - på en kort en: Fjorton år tror jag nog att jag var - och konfirmand dessutom. Killen till vänster - skulle kunna vara min storebror, storleksmässigt sett. Minns inte mycket av honom - men om jag tittar på resten av konfirmationsbilden, så var han förmodligen inte över medellängd. Kanske var jag t.o.m. äldre än honom? Risken är stor, eftersom jag fyller i februari. Att vara kort - är i längden inte så bra. Man får ont i nacken - för man har ju lärt sig att titta folk i ögonen som man språkar med. För en man, är det givetvis sämre - lite andra förutsättningar i det fortsatta livet. Tänkte jag på det DÅ, där jag stod som 14-åring med psalmboken i kyrkan? Nop! Att inte växa, det var misstag numero ETT - som jag gjorde! Misstag nummer TVÅ - skedde 15 år senare. Mina strån på det över planet - började göra myteri, en och en, och sakta men säkert - lämna mig. TVÅ misstag - inom loppet av 30 år, huh! Ingen bra kombination för övrigt. Att kombinera dessa 2 misstag och lägga dom på en man - det var inte snällt....Gud! För det är väl ändå Du som format/skapat mig? Vad skulle DET vara bra för? Man kan givetvis skoja om detta, och det gör jag ju själv här. Det har alltid varit ok att skoja med en man om dessa "misstag" som belangat honom. Det är OK! Men om jag kommenterar en dams eventuellt "tilltagande vikt" - då jäklar. Det är inget man öppet pratar/skojar om. Men det är väl förmodligen så - att de e lättare för en kille att växa några cm, få en kalufs, än vad det är för en dam att krympa 10 kg. För de vet ju jag, hur svårt det är att gå ner i vikt....... 

Titta på bilden här ovan. Vad föreställer den? En liten platta av papper, plast och metall. Just här lite uppförstorad - i verkligheten 3 cm. Själv tycker jag att den ser ut som ett elakt o rått leende. Vita tänder - med svarta gluggar emellan. Flinar hånfullt. Detta lilla stycke metall har fått mig att rodna, bli nervös och stamma: - Jag har inte snott något!!!! Kolla min jacka. Jackan är en svart Tenson, som jag köpte oktober 2002. Väl värda sina 1700:- för jag älskar den. Den har stått emot kalla vindar, snö o blask. Tyvärr, så fick jag helt ovetande med denna lilla äckliga tingest åxå. Den upptäckte jag idag. Jag blev "ertappad" på ett folkrikt Kvantum första gången för ett par år sedan. Jag förklarade för framrusande vakt o kassörska att nåt måste va fel. Fick tömma fickor och dyl och svinga jackan några gånger mellan detektorn. Vi kom fram att de förmodligen var mobilen som låg i ärmen, och jag fick passera.  För ett par veckor sedan pep det när jag gick in o ut på Expert, Bäckebol. Visa jackan! På Freeport igår - i 3 affärer!!! Tömde jackan i en av dom. - Denna jackan gör så!!!!, sa jag. Jag fick passera. Idag, på Kvantum Angered, pip-pip-pip-piiiiinsamt. Av me jackan igen. - Pep de när du gick in? fråga en av kassörskorna misstänksamt. - Öh...nej! - Borde de ha gjort, tilla´ hon och försvann me min Tenson mot ingången o viftade febrilt. NUUU...pep det! (inte bra). Återigen sa jag med rodnande kinder: - Den jackan...öh...gör så!!! Ok, jag fick passera. Väl tillbaka på mitt arbete - så vände jag ut o in på allt va tyget höll.....och då hittade jag i ena ärmfickan.....denna!

Farmor hade ett jobb vid 18 års ålder (1918), när hon flyttat till Göteborg. Som hemhjälp. Och jag antar att bilden (övre) är tagen runt den tiden. Jag besökte en vän till mig 2002 och tog detta kortet (nedre), och såg då att det måste varit på denna balkong som min farmor suttit. Det finns nämnligen bara en balkong på den gatan - och jag räknade tegelstenarna :-)

Hade en period då jag retucherade & färglade gamla, inscannade bilder. Denna är från då min mormor fyllde 50 år (1956). Svartvit från början, men efter några timmars "målande" i Photoshop, så levde den upp.

Min mor gick på nån slags fotokurs när hon flyttade till Göteborg. Här är några nattbilder hon tog vid Götaplatsen, någon gång på 50-talet, som jag hittade i ett fotoalbum.

Övre bilden föreställer en ung man på 13-14 år som sommaren 1970 stolt visar upp en rund plåtask. Mannen är min bror och fotografen är jag. Dosan fick han av en gammal gubbe vid namn Albert. Det minns jag, även om jag inte var äldre än sissudär 11-12 år. Jag minns också vad som låg i denna lilla dosa: RÖDA LACKET. Det var väl vid denna tiden som han började så smått - med detta häringa "snusandet". Undre bilden, några år senare - samma fotograf. Och med snus innanför läppen, men nu i en mer tuffare "look". Om det är snusens förtjänst, vet jag icke, men givetvis så har dessa droger i vårt samhälle har en destruktiv effekt. Döm själva!! Själv skulle jag trappa ner på rökning för 8 år sedan och gick över till portionssnus. Det höll i dryga ett år och jag snusade både natt o dag. Började sedan på nytt jobb och sällskapsrökningen va ett faktum. Snusen var bra att ta till när rökningen undanbeddes. Det tog några månader, sen var man uppe i samma kvantitet med cig, som innan. Fast nu med en portionsprilla mellan varven. Men jag har lovat mej själv att sluta - endera dagen.

                    Efter att vår mormor stilla insomnat sommaren 1999 i västernorrland, så åkte vi upp och tog hand om hennes tillhörigheter och ordnade med begravning. Jag själv tog hand om många släktfotografier, som jag efter några år började gå igenom och scanna in. Bl.a. denna bild (nedan) som var inramad. Jag hittade bilder från min mormors barndomshem och på några av bilderna ser jag just denna tavla, hänga så fint där på väggen. Förmodligen i deras vardagsrum. En ganska makaber sak att rama in och dessutom hänga upp. Varför? Fick höra i efterhand att mormors pappa var med på tågresan men uppenbarligen klarat sej. När fotografen anlänt till platsen så ser man dessa tanter & gubbar stå uppradade inför det stora ögonblicket: Att få avbildas av en riktig fotograf. Själva katastrofen, som olyckan innebar, verkar ha kommit lite i bakgrunden. Facinerande :-)

Jag är en stolt grubblare. Och att grubbla är sunt. Grubbla, är att föra en dialog med någon. Sig själv. Det är ju det som är skillnaden på en grubblare och en icke-grubblare! Och som sagt, själv har jag ibland hamnat under kategorin "grubblare". Om det inte finns någon i ens omedelbara närhet som är villig att låna ut sitt ena öra (eller gärna båda), så stannar diskussionen inom mig. Jag bollar tankar, istället för att öppna munnen. Har ni någon i er bekantskap som grubblar mycket med öppen mun? Rekommendera då personen att stänga den, det funkar lika bra, och är skonsammare för omgivningen. Bra är också att man då spar på sina stämband. När jag blir äldre så kommer jag kanske glömma av att jag inte behöver öppna min mun, och då pratar jag med mig själv. Också en slags grubblerier, fast hörbara! Så nästa gång ni grubblar över om jag är en grubblare, så tänk bara på att jag har en konversation med mig själv. Så slipper ni grubbla på det. Och jag är en bra lyssnare har jag hört.