SIGGE`s blogg

1970-71 så gjorde herr Zappa en galen film som heter 200 Motels (handlar om turnelivet för musiker). Jag hörde talas om den DÅ när de begav sej. Jag var 12 13 kanske. Filmen finns endast utgiven på VHS och Laserdisc, men nån tok har gjort den tillgänglig (från video) på nätet. Jag ska se den nu...men vet inte om jag lyckas komma igenom den....innan jag somnar. Zzzzzzzzzzappa.

Idag fick jag ett ryck att gå tillbaka 10-14 år i tiden (appropå inlägget nedan). Ibland vill jag det. Oftast har saker o ting förändrats radikalt, ibland ingenting. Under 43 kvällar, roade vi publikum på detta place. Mellan juni 1994 o december 1997. Jag minns att ungefär varje gång som vi gjorde "soundcheck" (fredag kl 17.00), så tänkte jag:
Jag ska sjuttanimej ta och åka hit nån fredag eftermiddag. Beställa in käk, och bara titta på när något band släpar o drar å packar prylar. Jag ska sitta och äta, ta nån öl, och bara resa på mig och gå ut, alltmedan orkestermedlemmar drar i kablar, kopplar, tjafsar o bråkar....

Det tog lång tid innan jag fick ändan ur vagnen. Men idag fick jag det.

Körde sakta Herkulesgatan fram och parkerade på den stora parkeringen framför. Gick bort mot ingången och kollade om det var öppet, överhuvudtaget. Såg tomt ut. Söndag idag åxå. Kikade in lite genom fönstren. Jodå...

Jag gick in och det första jag hör är "Stairway to heaven", med Led Zeppelin. Det ÄR tomt där inne, men en söndag kl 18.00...kan man begära mer? Det står 4-5 "gubbar" o dricker öl i baren och tjötar med personalen om Göteborgsvarvet. Det är dom enda. Jag får ögonkontakt med en servitris, som kommer mot mej.

- Öh...jag skulle vilja ha nåt å käka, säger jag (hade egentligen inte tänkt äta ute idag, men va FAN skulle jag fråga?
- Ok, svarar hon och ger mej menyn.
Hmm.
- Jag tar en pasta carbonara o en Cola....

Jag ger henne menyn, och slänger en blick ut mot lokalen. Den ser liten ut. Mycket mindre än vad jag mindes. Nåja, jag går bort och sätter mig på en gammal träbänk, vid bordet närmast scenen (det var här jag tänkte mej sitta o äta, för 14 år sedan)
Jag fortsätter titta runt, på väggar o tak. Det ser EXAKT likadant ut, nu som då. Ur högtalarna strömmar nu enbart låtar från 80-talet. Joe Tempest, Dio och nån typisk 80-tals ballad.
- Herregud, tänker jag. Här har tiden VERKLIGEN stått still (o de var ju det ja ville att den skulle göra, HÄR iallafall).

10½ år sedan jag var här senast. Jag drar in ett djupt andetag genom näsan och den karaktäristiska "gamla" öldoften gör sig bekant. Rökfritt är det, men öldoften....åh..ja blir så sugen på en öl. Tittar mot scenen igen, och tänker på dom kvällar man svettats här. Fan , va man har fört oväsen i denna kåk!
Ironiskt nog kommer servitrisen fram med min mat.
- Vill du att vi ska sänka musiken i högtalarna? frågar hon.
- Eh...nej, de e lugnt.

Dit ska jag snart igen. Och bli full.

På upptäcksfärd i mina garderober, så dök ett par utstyrslar upp, som inte har svettats i av ägaren på snart 9 år. Dom passade... 

Införskaffat ny stol och liten plastig mp3 på 1 gig. Nu återstår det sista delikata problemet: Jag måste finna mig nån plats att vara på. Sen fyller jag spelaren....

Det står trummor i mitt kök! Ett jävla set! Ett monument från en svunnen tid.... 
           Under 5½ år (mars 1994 - sept 1999, c:a 220 gig) så var jag medlem i ett coverband. Det var mitt liv. Iallafall en STOR del av det. Då - ofta med en slags skräckblandad förtjusning. Jag både älskade det och ibland faktiskt - tyckte mindre bra om det (väljer inget annat ord). Allt har två sidor. Nerver, nerver, nerver. Varför alltid dessa nervers inblandning? Jag kände att det ofta axlades en stor börda på mig. OCH leadsångerskan/sångaren. Hon var i blickfånget - jag var i periferin. Ok, jag var "in the background", men jag hördes. Inte ett slag skulle hamna "fel". Inte ett misstag skulle jag (helst) göra. De skulle märkas, direkt. Folk skulle bryta ryggen på dansgolvet. Jag kunde helt enkelt inte "fuska till det" som vi säjer i dom kretsarna. Kunde sällan slappna av och njuta av själva uppträdandet. Resultatet blev, tyckte jag, ett stelt, kantigt och onyanserat spel från min sida. Ju längre fram vi kom i spelagendan, dessto mer stelt och spänt spelade jag. Det lät tajt, men fantasilöst. Detta gällde inte alla spelningar, men alldeles för många. Hade jag för höga krav på mig själv?
          Vi spelade i Sälen julen 1998 och det var en nervpress om nåt. Vi åkte på natten och var framme på morgonen. Som fem lik stog vi och spelade på eftermiddagen inför en ganska stor After-Ski publik. Vi var ganska nöjda trots allt. På vårkanten 1999, hade vi fått nya datum där uppe. Tre dagar - 3 After-Ski + 3 kvällar. I replokalen hörde jag snacket: - Nu får vi skärpa till oss. Man var inte helt nöjd med oss sist - men nu jävlar får vi "bevisa". Det fick mig att tänka över allt. Pressen jag kände blev för stor. Jag satte det emot: Hur kul har jag? Är det värt? Jag beslutade mej för att tala om att jag inte ville mer. Jag tog dessa gig + några andra framöver, men sen fick de va bra. Kunde inte ge mer. Tyvärr....! Efter sista spelningen i augusti 1999 ville jag inte höra ordet "trummor" mer......
          Det var en tråkig sida. Men det fanns bra. Ett var BANDET!!! För snart fyra år sedan så var jag och en kvinna ute på Palace här i stan. Packat med folk, och upp på scen kliver ett av dom STORA i covergenren. River av sitt första set - och i pausen står jag och funderar: Ok, bandet var bra (vore väl fan annars?)...men va inte vi lika bra? Kanske t.o.m......bättre? Roligare? Svängigare?
          Vi lämnade stället på småtimmarna och jag gick vinglande hemåt. Det tog en timma (zick-zack) men jag hann fundera lite. Väl hemma öppnade jag en öl, satte på mig lurarna, stoppade in en cd-r med oss från Dojan, höjde volymen....och VIPS! SÅ var det!!! Jag lyssnade rent objektivt. Borta var minnena av stress & press. Kvar fanns bara glädjen, framförandet, tajtheten + en massa roliga minnen. Jag kunde helt plötsligt höra det jag ville: Att vi var ett bra BAND! Nu förstog jag varför vi ofta fick komma tillbaka - och varför aldrig/sällan vi fick någon negativ kritik. Jag spelade ibland in spelningar som jag idag sparat - och är faktiskt glad över det.
          Periodvis så saknar jag bandet och spelandet otroligt mycket. Är det bara dom roliga sakerna man minns? Det var ju trots allt 5½ år av mitt liv! Mitt lilla trumset stog under några år utspritt på olika håll. I en replokal, i min källare och någon del lånade jag ut. Men jag samlade ihop alltihop och tog hem det. Köpte till och kompletterade. Satte upp det i köket. Där står det nu. En vacker dag - tänker jag skaffa en mp3-spelare med slutna lurar + en replokal nånstans. Eftersom det förmodligen inte finns intresse för att skaka liv i det som en gång var, så får jag väl släcka ner - och ensam köra hela repertoaren "om-å-om-å-om-å-om-å-om-å-om igeeeeen".......Det är väl det närmaste jag kan komma och jag tror jag kommer ihåg dom.....ALLA!
         

Nej, de e ingen replokal. Det är mitt kök. Med kastruller och tillbehör. Bra att testa prylarna ibland på natten, för jag har nämnligen ingen klocka. Alltid nån granne som öppnar dörren i trappan och vrålar:
- VEM FAAAAN E DE SOM BANKAR PÅ TRUMMOR KLOCKAN 4 PÅ MORRONEN????

När jag som glad amatörmusiker för 30 år sedan (och är än idag) spelade ihop med andra likasinnade, så hade vi våra "drömmar". Om än inte så stora och vidlyftande. Vi höll ihop och delade vårt intresse - musiken och musicerandet. Repade 2-3 ggr i veckan. Månd, onsd och sönd. Det fanns aldrig några hinder, vad jag minns. Alltid regelbundet.
- 3 gånger i veckan är nödvändigt, om det ska bli nåt, minns jag att vi sa.
Utespelningarna duggade inte tätt. Vi skrev eget, ibland instrumentalt. Men viljan fanns, och intresset. Och ambitionen. Inspelningar däremot, var något vi försökte oss på. Då fick vi resultatet av våra ansträngningar i replokalerna, på pränt. Att göra sina egna inspelningar, var det vi kunde göra. Vi ville alla känna på att spela in i en "riktig" studio, men som alla vet: det kostar X antal kronor per timma. Vem hade råd med det?

En eller två gånger per år, spelade vi in. Allt skulle gås igenom. Vi hade en organisatör/tekniker. Vi samlades och gick igenom tider (oftast en helg fre-sönd) och var vi skulle vara. Kanske i replokalen? Kanske någon annanstans? Vi gick igenom själva inspelningen. Hur vi skulle spela in, kanal för kanal. Vi hyrde och lånade. Bandspelare, mikrofoner, mixerbord, stativ, kablar etc. Instrumenten hade vi själva. När vi väl bestämt tid och plats - så sattes allt igång. Det skulle köras å hämtas, å passa ihop möten med personer bl.a.
När vi kom till lokalen så skulle allt släpas in. Rigga, dra kablar, koppla ihop, packa upp förstärkare o trummor.  När allt var på plats efter några timmar, så gjordes testinspelning. Brummande signaler, lurar som de inte hördes i, prassel å knak, svaj å dropout, hej å hå....listan kan göras lång.
När väl söndagen kom, så var alla tekniska saker fixade - och vi spelade blixtsnabbt och slarvigt igenom dom 2-3 låtar som skulle spelas in. Stressen fanns där, vi skulle strax packa ihop allting, det skulle återlämnas till uthyraren på måndag. Resultatet? En brusig kassetkopia.....

Vad har vi idag? Tja, hemma hos mig t.ex. En multikanal studio. Digital. Möjlighet att komma tillbaka när som helst för vidare pålägg. Bra trumljud (flera olika), orglar, synthljud, stråkljud, blås, två git + auk. Spara ner på brusfri CD-r. Kopieringsmöjligheter i det oändliga. Möjligheter att sprida blixtsnabbt ut i världen genom internet. Foto med digitalkamera (slipper vänta en vecka på att se misslyckade bilder) + fotoredigeringsprogr (för omslag).

Om inte ALLT, så är mycket möjligt idag mot 30 år sedan. Det som tog en månad DÅ, kan man fixa effektivare på en dag.
Vi har medlen. Men inte viljan.

Så...nu ska mina tre små vänner få lite semester. Dom kan få stå där i köket och vila. Deras underbara toner finns förevigat på nätet sedan ett tag tillbaka. Njut nu, kompisar! Ni behöver inte säja nånting, eller ta er ton. Bara titta på Eder Outsider när han lagar ungkarlsmat.

Ett tag så var han illa ute, den gamle rockräven - Richards. Men repade sig igen. Fast det hårda livet börjar ta ut sin rätt och för varje år som går så liknar han mer o mer Boris Karloff´s gestalt.

Justin Timberlake är i Göteborg. Det kan vi läsa i Aftonbladets och Expressens nätupplagor. Men vem ska man tro på? I Expressen så flanerar han glatt omkring på Göteborgs gator med ett leende på läpparna och säger: - Hejsan, Hej!, till sina små fans.
- Dom måste vara kära, dom ser så lyckliga ut, han och flickvännen, säger ett vittne.
I Aftonbladet så är Justin inte lika road av att ha sina fans inpå sig.
- FUCK YOURSELF, skrek han tydligen, och rusade upp på hotelltaket och kastade ner en vattenfylld PET-flaska, pingpongbollar och jordgubbar. Och så spottade han.
Finns det någon blaska där vi kan läsa sanningen? (om vi nu vill ha den)

Skrev för ett tag sedan om en återkommande dröm - som handlar om ett band jag var aktivt under 5 års tid. Jag somnade till under ett par timmar under fm idag (jobbat natt). Pang! Så var drömmen där igen. Lika verklig. Men för 100:e gången så tedde den sig annorlunda. En "första" spelning var precis avslutad och vi var på väg ner i någon slags loge. Flera suddiga ansikten florerade om kring mej - och övriga bandmedlemmar hade jag inte ens pratat med (fast vi nyss hade gått av scenen). Vi sitter sedan i ett rum med flera människor och jag tittar mig runt, varm o svettig som jag är - men med en positiv känsla i kroppen - av att alla runtomkring mej var glada och uppspelta och att allt "verkade" gått bra. Ser en bandmedlem sittandes en bit bort - han flyttar några saker på stolen bredvid - och tittar snabbt på mej. Tydligen är det ok att sätta sig - så jag gör det. Vad som sedan händer är att vi pratar och går igenom låtar som vi skulle kunna tänka oss längre fram, till nästa gig. Minns inte låtarna men det var några gamla 50-talsballader a la Elvis. Något som vi absolut inte vidrörde under den tiden vi var aktiva i bandet. Knepig dröm - men den verkar utvecklas framåt. Spännande!

Vissa drömmar återkommer. En del gör det ibland - andra återkommer jämt, i lite olika former. T.ex att jag plötsligt befinner mej i en "viss" gammal lägenhet, som jag bodde i för 14 år sen. Den återkommer med jämna mellanrum - varför vet jag inte. En annan "verklig" dröm är, att jag är tillbaka i mitt sista band som jag var involverad i under en period av 5½ år. Ett coverband. I drömmen befinner vi oss i replokaler, eller strax innan en spelning eller efter/innan en soundcheck. I drömmen går ibland mitt instrument sönder. Alltid så "hoppar jag in" i sista stund - som en ersättare. Det har varit på ställen vi spelat på, ibland på andra som jag inte känner igen. Nästan alltid - strax innan - så kommer jag på att vi borde behöva "repa" låtarna. Jag har ju inte spelat dom på 7 år!!! Allting är klart, fram tills dess, då jag kommer på att detta inte går....då vaknar jag. (bilderna är från after-ski, Sälen 1999, då vi var där)

MItt liv som seriös hårdrockare, blev inte så långlivat. Typ 1986-1988. Tja, 2 år. Mannen på stolen - de e jag. Begrundar bilden (en av många i en serie) och ser att detta inte kunde bli långlivat. Jag lovar - vi lät bättre. Ett typiskt exempel - när man tar sig på för lite stort allvar. Sikta högt, liksom. Jag kan se på min egen blick. Inte mycket till "rå" attityd där inte. Mina byxor var ljusblå, minns jag. Kändes som jag satt i ett par långkalsonger. Jag ägde inga "hårdrockskläder". Jag fick låna jackan. De va inte min stil.

Sigge Spider - den gamle reliken och tillika kassettmarodören from the eighties, meddelar från sin egna blogg att han nu efter 20 år, lagt undan gitarr och mick för en tid framöver. I sin "lekstuga" har han suttit o delat ut känslomässiga slag och sparkar till höger o vänster. Men han låter sig meddela att "sparka in öppna dörrar" - inte e hans grej. Folk nuför tiden kan inte lyssna, förstå eller ta till sig en enda textrad. Eftersom han misstänker att man inte förstår hans klarspråk - så tänker han förmodligen lägga ut s.k. textförklaringar på sin sajt i sinom tid. - En del texter är blaj, men har ändå haft en viss underfundighet och ett stänk av realism. Andra är mer rakt på - låter han sig meddela. Vi tackar så mycket för dessa 20 år, önskar honom lycka till - och ser fram emot den dagen då vi kan läsa och få förklarat för oss vad hans texter egentligen handlat om. :-)