Jag har alltid varit liten. Så långt tillbaka jag kan minnas. Har alltid varit kort. Nu e ja väl som längst, om ja inte redan nåt toppnoteringen och börjat min sjunkande bana neråt. Här är ett kort - på en kort en: Fjorton år tror jag nog att jag var - och konfirmand dessutom. Killen till vänster - skulle kunna vara min storebror, storleksmässigt sett. Minns inte mycket av honom - men om jag tittar på resten av konfirmationsbilden, så var han förmodligen inte
över medellängd. Kanske var jag t.o.m. äldre än honom? Risken är stor, eftersom jag fyller i februari. Att vara kort - är i längden inte så bra. Man får ont i nacken - för man har ju lärt sig att titta folk i ögonen som man språkar med. För en man, är det givetvis sämre - lite andra förutsättningar i det fortsatta livet. Tänkte jag på det DÅ, där jag stod som 14-åring med psalmboken i kyrkan? Nop! Att inte växa, det var misstag numero ETT - som jag gjorde! Misstag nummer TVÅ - skedde 15 år senare. Mina strån på det över planet - började göra myteri, en och en, och sakta men säkert - lämna mig.
TVÅ misstag - inom loppet av 30 år, huh! Ingen bra kombination för övrigt. Att kombinera dessa 2 misstag och lägga dom på
en man - det var inte snällt....Gud! För det är väl ändå Du som format/skapat mig? Vad skulle DET vara bra för? Man kan givetvis skoja om detta, och det gör jag ju själv här. Det har alltid varit ok att skoja med en man om dessa "misstag" som belangat honom. Det är OK! Men om jag kommenterar en dams eventuellt "tilltagande vikt" - då jäklar. Det är inget man öppet pratar/skojar om. Men det är väl förmodligen så - att de e lättare för en kille att växa några cm, få en kalufs, än vad det är för en dam att krympa 10 kg. För de vet ju
jag, hur svårt det är att gå ner i vikt.......
