SIGGE`s blogg

Älskar Janne Josefsson och hans avslöjande reportage. I slutet av 80-talet bodde jag i Kortedala och såg hans granskande program om A-laget på torget. Hur dom skulle hitta nåt meningsfullt att göra, mer än att stå i en skogsdunge och supa. Man ordnade en lokal och fick ut många av missbrukarna på aktiviteter på dagarna vilket var bra. En eldsjäl hette (tror jag) Stefan och var en f.d. missbrukare. Han organiserade och höll i kontakterna. Intressant reportage, speciellt för mig som kände igen många av ansiktena i och med att jag själv bodde i området. Programmet  gick i repris för ett tag sedan och man följde upp och tog reda på människornas livsöden. Någon hade vunnit storkovan på Lotto, slutat dricka, och ordnat upp mycket i sitt liv. Man undrar hur många som kan ta sej upp ur träsket - och hur stark en människa kan vara? Många hade givetvis strukit med - men några hade klarat sig och gått vidare. Imponerande! Men av alla dessa människoöden som gestaltades i programmet, så var det EN människa som tog priset - och det var Stefan. Janne Josefsson letade upp honom, och han blev hembjuden dit han bodde idag, en villa på okänd ort. Frågan blev ju hur han lever sitt liv idag. Han berättade att han var arbetslös sen en tid tillbaka och ekonomin var i botten.
 - Jag ser att du har småbarn också, säjer JJ. Hur många har du?
 - Jag har nio! svarar han.
 - Nio?? Jaha, det var många du hunnit med!
 - Ja! Med nio olika kvinnor!
(Janne Josefsson blir tyst. Jag blir tyst. Jag tänker, men får inte ihop det.)
 - Men vänta! Skojar du med mig? Nio barn med nio olika kvinnor?
 - Hehe..ja! Så har det blivit....
Än idag så kan jag inte få ihop den ekvationen. Rent teoretiskt så är det inga konstigheter - och egentligen inte i praktiken heller. Eller? Vänta nu! Hur trovärdig är man inför kvinna nr 8 ex.? Hur förklarar man för kvinna nr 7, att det inte kommer att bli någon 8? Nr 9? - Det ska inte hända igen!!! Lovar!!
Jag tänker nog konstigt - men allt detta får mig osökt att jämföra med ett e-mail jag fick i veckan, som handlar om ens lösenord på nätet. Hur "lätt" det är att knäcka om man endast har 3 bokstäver i sin kombination. Hur lite svårare det sedan blir med 4 bokstäver. 5, 6 & 7, och hur sen kurvan stegrar sig uppåt, för att till sist sluta med att vara i princip "omöjligt".

Så säkert är ditt lösenord
Lösenordets längd	Med alla tecken	Bara små bokstäver
3 tecken	0.86 sekunder	0.02 sekunder
4 tecken	1.36 minuter	.046 sekunder
5 tecken	2.15 timamr	11.9 sekunder
6 tecken	8.51 dagar	5.15 minuter
7 tecken	2.21 år	2.23 timmar
8 tecken	2.10 århundrade	2.42 dagar
9 tecken	20 årtusenden	2.07 månader
10 tecken	1,899 årtusenden	4.48 år
11 tecken	180,365 årtusenden	1.16 århundrade
12 tecken	17,184,705 årtusenden	3.03 årtusenden
13 tecken	1,627,797,068 årtusenden	78.7 årtusenden
14 tecken	154,640,721,434 årtusenden	2,046 årtusenden

Som slutord så vill jag bara säja att jag naturligtvis inte tycker bu eller bä om någon (för det finns säkert någon som tycker att jag inte ska ifrågasätta). Detta är ett konstaterande. Killen imponerade på mig med sitt engagemang för sina polare med missbrukarproblem - all heder åt honom!!! Men det jobbet han utförde "där" är ojämförbart, i mina ögon, mot det han lyckades med åren efteråt. Sen må han både ha "det" och talets gåva.  (P.S. Barnen på bilden är har inget med inlägget att göra)

En helvetes väg! En helvetes ramp. Om det var något jag hatade som nyanställd 16-åring på detta snabbköp - så var det denna rampen. Jag kan nästan dra mej till minnes, hur min kompis (fick hans anställning när han slutade) viskade i mitt öra: Jobbet e OK, men putta vagnar e jobbigt!!! Och det var det. Började väl med 10 men klen som man var, så hamnade man väl på 6 st. Jag minns inte det exakta antalet, tyvärr. De borde jag ha gjort. För visst - han hade rätt. De VA tungt. Och jag hatade att behöva gå ut. I regn, snö, kyla, mörker, knagglig is och livsfarlig halka. Och alla stekheta sommardagar var inte bättre. Men efter en tid, så fick jag in "snitsen". Jag blev faktiskt lite haj på puttandet - och jag blev vän med vagnarna. Rampen står kvar idag - 32 år senare! Butiken är flyttad sen några år tillbaka, och nu lär nu inrymma nåt bönecenter för muslimer. Jag åkte dit och tog bilder i sept 2005, alltså exakt 30 år efter att jag tog anställning där. Hade hört att det skulle rivas och ville föreviga det. Av allt "russel" man sett genom åren - fanns givetvis ingenting kvar. Tomt och öde. Jag gick upp på rampen och tog en bild, och såg mig som liten 16-åring kämpa för livet. Fick faktiskt en förnimmelse av Auschwitz.

Har tagit tusentals bilder med min digitalkamera vid de här laget. Men en är för mig lite speciell. Har väl blandade känslor inför motivet. Kanske just därför. Hjälpte en vän i aug -04 med att tömma en vedbod i Tumleberg. I fönstergluggen (utan fönster) ser han då denna guds skapelse. Jag slänger upp kameran som hastigast och tar 3-4 bilder. Motljus blev det naturligtvis (autoblixt), svart spindel mot blå himmel, effektfullt iofs. Inför sista bilden sätter jag på blixten, kryper närmare....och....KLICK!!!!! Där satt han! (hatar dessa kryp)

Reklamradiostationerna sänder reklam mellan låtarna och finansieras på så sätt. Men de vet i sjutton! Är det inte så att reklamen pågår 24 tim/dygn, eller hur länge dom nu sänder? Själva låtarna är väl reklam det med? För artisterna, menar jag. Tror nog att skivbolagen ligger bakom mer än va man tror. Varför matas vi alltid med dom senaste låtarna, även om dom inte e bra? Vem betämmer det? Dåliga låtar, blir kanske bättre, om vi hjärntvättas med dom tills vi spyr. Går det så går det. Men vad är det som säger att en låt är "bra", bara för att den är nysläppt av en artist? Jag vet folk som inte kan tänka sej lyssna på t.ex LET THE BEST MAN WIN - från 1993, (som jag anser är ypperlig) bara för att den just är från 1993. Fel tid. Sextiotal, sjuttiotal och nu åttiotal - de funkar! Men 1993-2001? Njae, fel tid. Själv anser jag att, är en låt bra - så är den. Oavsett om de inte e "rätt" tidpunkt att acceptera den. " -Ge den 10 år till - så funkar den". (hahaha jag köper inte det). Nej, gott folk. En BRA låt, är en BRA låt! Punkt slut. Oavsett om den har 3, 9, 15, 30 eller 100 år på nacken. LET THE BEST SONG WIN!!!!

Jag har alltid varit liten. Så långt tillbaka jag kan minnas. Har alltid varit kort. Nu e ja väl som längst, om ja inte redan nåt toppnoteringen och börjat min sjunkande bana neråt. Här är ett kort - på en kort en: Fjorton år tror jag nog att jag var - och konfirmand dessutom. Killen till vänster - skulle kunna vara min storebror, storleksmässigt sett. Minns inte mycket av honom - men om jag tittar på resten av konfirmationsbilden, så var han förmodligen inte över medellängd. Kanske var jag t.o.m. äldre än honom? Risken är stor, eftersom jag fyller i februari. Att vara kort - är i längden inte så bra. Man får ont i nacken - för man har ju lärt sig att titta folk i ögonen som man språkar med. För en man, är det givetvis sämre - lite andra förutsättningar i det fortsatta livet. Tänkte jag på det DÅ, där jag stod som 14-åring med psalmboken i kyrkan? Nop! Att inte växa, det var misstag numero ETT - som jag gjorde! Misstag nummer TVÅ - skedde 15 år senare. Mina strån på det över planet - började göra myteri, en och en, och sakta men säkert - lämna mig. TVÅ misstag - inom loppet av 30 år, huh! Ingen bra kombination för övrigt. Att kombinera dessa 2 misstag och lägga dom på en man - det var inte snällt....Gud! För det är väl ändå Du som format/skapat mig? Vad skulle DET vara bra för? Man kan givetvis skoja om detta, och det gör jag ju själv här. Det har alltid varit ok att skoja med en man om dessa "misstag" som belangat honom. Det är OK! Men om jag kommenterar en dams eventuellt "tilltagande vikt" - då jäklar. Det är inget man öppet pratar/skojar om. Men det är väl förmodligen så - att de e lättare för en kille att växa några cm, få en kalufs, än vad det är för en dam att krympa 10 kg. För de vet ju jag, hur svårt det är att gå ner i vikt....... 

Titta på bilden här ovan. Vad föreställer den? En liten platta av papper, plast och metall. Just här lite uppförstorad - i verkligheten 3 cm. Själv tycker jag att den ser ut som ett elakt o rått leende. Vita tänder - med svarta gluggar emellan. Flinar hånfullt. Detta lilla stycke metall har fått mig att rodna, bli nervös och stamma: - Jag har inte snott något!!!! Kolla min jacka. Jackan är en svart Tenson, som jag köpte oktober 2002. Väl värda sina 1700:- för jag älskar den. Den har stått emot kalla vindar, snö o blask. Tyvärr, så fick jag helt ovetande med denna lilla äckliga tingest åxå. Den upptäckte jag idag. Jag blev "ertappad" på ett folkrikt Kvantum första gången för ett par år sedan. Jag förklarade för framrusande vakt o kassörska att nåt måste va fel. Fick tömma fickor och dyl och svinga jackan några gånger mellan detektorn. Vi kom fram att de förmodligen var mobilen som låg i ärmen, och jag fick passera.  För ett par veckor sedan pep det när jag gick in o ut på Expert, Bäckebol. Visa jackan! På Freeport igår - i 3 affärer!!! Tömde jackan i en av dom. - Denna jackan gör så!!!!, sa jag. Jag fick passera. Idag, på Kvantum Angered, pip-pip-pip-piiiiinsamt. Av me jackan igen. - Pep de när du gick in? fråga en av kassörskorna misstänksamt. - Öh...nej! - Borde de ha gjort, tilla´ hon och försvann me min Tenson mot ingången o viftade febrilt. NUUU...pep det! (inte bra). Återigen sa jag med rodnande kinder: - Den jackan...öh...gör så!!! Ok, jag fick passera. Väl tillbaka på mitt arbete - så vände jag ut o in på allt va tyget höll.....och då hittade jag i ena ärmfickan.....denna!

Övre bilden föreställer en ung man på 13-14 år som sommaren 1970 stolt visar upp en rund plåtask. Mannen är min bror och fotografen är jag. Dosan fick han av en gammal gubbe vid namn Albert. Det minns jag, även om jag inte var äldre än sissudär 11-12 år. Jag minns också vad som låg i denna lilla dosa: RÖDA LACKET. Det var väl vid denna tiden som han började så smått - med detta häringa "snusandet". Undre bilden, några år senare - samma fotograf. Och med snus innanför läppen, men nu i en mer tuffare "look". Om det är snusens förtjänst, vet jag icke, men givetvis så har dessa droger i vårt samhälle har en destruktiv effekt. Döm själva!! Själv skulle jag trappa ner på rökning för 8 år sedan och gick över till portionssnus. Det höll i dryga ett år och jag snusade både natt o dag. Började sedan på nytt jobb och sällskapsrökningen va ett faktum. Snusen var bra att ta till när rökningen undanbeddes. Det tog några månader, sen var man uppe i samma kvantitet med cig, som innan. Fast nu med en portionsprilla mellan varven. Men jag har lovat mej själv att sluta - endera dagen.

                    Efter att vår mormor stilla insomnat sommaren 1999 i västernorrland, så åkte vi upp och tog hand om hennes tillhörigheter och ordnade med begravning. Jag själv tog hand om många släktfotografier, som jag efter några år började gå igenom och scanna in. Bl.a. denna bild (nedan) som var inramad. Jag hittade bilder från min mormors barndomshem och på några av bilderna ser jag just denna tavla, hänga så fint där på väggen. Förmodligen i deras vardagsrum. En ganska makaber sak att rama in och dessutom hänga upp. Varför? Fick höra i efterhand att mormors pappa var med på tågresan men uppenbarligen klarat sej. När fotografen anlänt till platsen så ser man dessa tanter & gubbar stå uppradade inför det stora ögonblicket: Att få avbildas av en riktig fotograf. Själva katastrofen, som olyckan innebar, verkar ha kommit lite i bakgrunden. Facinerande :-)

Jag är en stolt grubblare. Och att grubbla är sunt. Grubbla, är att föra en dialog med någon. Sig själv. Det är ju det som är skillnaden på en grubblare och en icke-grubblare! Och som sagt, själv har jag ibland hamnat under kategorin "grubblare". Om det inte finns någon i ens omedelbara närhet som är villig att låna ut sitt ena öra (eller gärna båda), så stannar diskussionen inom mig. Jag bollar tankar, istället för att öppna munnen. Har ni någon i er bekantskap som grubblar mycket med öppen mun? Rekommendera då personen att stänga den, det funkar lika bra, och är skonsammare för omgivningen. Bra är också att man då spar på sina stämband. När jag blir äldre så kommer jag kanske glömma av att jag inte behöver öppna min mun, och då pratar jag med mig själv. Också en slags grubblerier, fast hörbara! Så nästa gång ni grubblar över om jag är en grubblare, så tänk bara på att jag har en konversation med mig själv. Så slipper ni grubbla på det. Och jag är en bra lyssnare har jag hört. 

                 Jag är ingen tonsättare! Jag är ingen kompositör! Ingen textförfattare! Inte någon producent och heller inte någon musikarrangör! Kan inte sjunga och är ingen höjdare på gitarr. Jag gör ändå hemmainspelningar, och har gjort till o från i X antal år. Jag tycker det är kul. Alstren (så slipper vi kalla dom låtar) är högst personliga och jag skriver ofta utifrån hur jag upplever och känner. Formulerar om det, drar ifrån och lägger till. I grund och botten finns en tanke varifrån allting börjar, och sedan kan jag förändra lite, alltefter resans gång. Men återigen: Högst personligt är väl vad det är. Ironi??? Tja...kanske! Elakt??? Kan så vara. Hänger dock inte ut någon så ingen behöver stöta sig. Och varför skulle jag behöva det? I nästan exakt ETT år så har mina "alster" smidits fram i min lilla lekstuga och slutligen hängts ut, som spyflugor i ett spindelnät. Och där hänger dom idag, till allmän beskådan. Livet går fort. Ett år går fortare.
               Dom hänger inte där för att kommenteras av lyssnaren. Det är ett fritt val. Dom hänger där för att jag hängt ut dom där. Men härom dagen tänkte jag på hur reaktionerna HITINTILLS (under året som gått) har låtit. Som jag fått höra alltså. För NÅGOT måste väl ändå någon tycka om dom. Trots att dom inte är värd namnet "låtar". Kanke inte ens MUSIK???

---

- De va en jävla barnslig sida han gjort!

(ja de glömde jag ju, jag e ingen webdesigner heller!!!!)
- Jag gillar solot jag lagt på din låt!!!! (ja visst e de bra, jättebra!!!)
- Jag kan inte ladda ner låtarna!!! (ok?)
- Bravo!!! Du har blitt duktig på själva programmet!! (tackar!!!!)
- Har du spelat in nåt nytt??? (ja bara att lyssna eller ladda ner) - Har inte hunnit......!
- Vad har du på DEN sidan? (alla låtar som du ser här!!!) Varpå han reste sig och gick ut i mitt kök.....
- Kan jag skicka över en skön låt på MSN till dig?? (Ja gärna!!! Jag tog emot, lyssnade, skickade en  liten kommentar, och kontrade sen med att skicka ett egenhändigt komponerat "alster". Väntade i 3 min och personen ifråga loggade ur. Har inte hört nåt sen dess)

---

        Kanske inte så många rosor i ärlighetens namn......men några har ju sagt NÅGOT om NÅGOT och det är ju alltid NÅGOT!