SIGGE`s blogg

Det står trummor i mitt kök! Ett jävla set! Ett monument från en svunnen tid.... 
           Under 5½ år (mars 1994 - sept 1999, c:a 220 gig) så var jag medlem i ett coverband. Det var mitt liv. Iallafall en STOR del av det. Då - ofta med en slags skräckblandad förtjusning. Jag både älskade det och ibland faktiskt - tyckte mindre bra om det (väljer inget annat ord). Allt har två sidor. Nerver, nerver, nerver. Varför alltid dessa nervers inblandning? Jag kände att det ofta axlades en stor börda på mig. OCH leadsångerskan/sångaren. Hon var i blickfånget - jag var i periferin. Ok, jag var "in the background", men jag hördes. Inte ett slag skulle hamna "fel". Inte ett misstag skulle jag (helst) göra. De skulle märkas, direkt. Folk skulle bryta ryggen på dansgolvet. Jag kunde helt enkelt inte "fuska till det" som vi säjer i dom kretsarna. Kunde sällan slappna av och njuta av själva uppträdandet. Resultatet blev, tyckte jag, ett stelt, kantigt och onyanserat spel från min sida. Ju längre fram vi kom i spelagendan, dessto mer stelt och spänt spelade jag. Det lät tajt, men fantasilöst. Detta gällde inte alla spelningar, men alldeles för många. Hade jag för höga krav på mig själv?
          Vi spelade i Sälen julen 1998 och det var en nervpress om nåt. Vi åkte på natten och var framme på morgonen. Som fem lik stog vi och spelade på eftermiddagen inför en ganska stor After-Ski publik. Vi var ganska nöjda trots allt. På vårkanten 1999, hade vi fått nya datum där uppe. Tre dagar - 3 After-Ski + 3 kvällar. I replokalen hörde jag snacket: - Nu får vi skärpa till oss. Man var inte helt nöjd med oss sist - men nu jävlar får vi "bevisa". Det fick mig att tänka över allt. Pressen jag kände blev för stor. Jag satte det emot: Hur kul har jag? Är det värt? Jag beslutade mej för att tala om att jag inte ville mer. Jag tog dessa gig + några andra framöver, men sen fick de va bra. Kunde inte ge mer. Tyvärr....! Efter sista spelningen i augusti 1999 ville jag inte höra ordet "trummor" mer......
          Det var en tråkig sida. Men det fanns bra. Ett var BANDET!!! För snart fyra år sedan så var jag och en kvinna ute på Palace här i stan. Packat med folk, och upp på scen kliver ett av dom STORA i covergenren. River av sitt första set - och i pausen står jag och funderar: Ok, bandet var bra (vore väl fan annars?)...men va inte vi lika bra? Kanske t.o.m......bättre? Roligare? Svängigare?
          Vi lämnade stället på småtimmarna och jag gick vinglande hemåt. Det tog en timma (zick-zack) men jag hann fundera lite. Väl hemma öppnade jag en öl, satte på mig lurarna, stoppade in en cd-r med oss från Dojan, höjde volymen....och VIPS! SÅ var det!!! Jag lyssnade rent objektivt. Borta var minnena av stress & press. Kvar fanns bara glädjen, framförandet, tajtheten + en massa roliga minnen. Jag kunde helt plötsligt höra det jag ville: Att vi var ett bra BAND! Nu förstog jag varför vi ofta fick komma tillbaka - och varför aldrig/sällan vi fick någon negativ kritik. Jag spelade ibland in spelningar som jag idag sparat - och är faktiskt glad över det.
          Periodvis så saknar jag bandet och spelandet otroligt mycket. Är det bara dom roliga sakerna man minns? Det var ju trots allt 5½ år av mitt liv! Mitt lilla trumset stog under några år utspritt på olika håll. I en replokal, i min källare och någon del lånade jag ut. Men jag samlade ihop alltihop och tog hem det. Köpte till och kompletterade. Satte upp det i köket. Där står det nu. En vacker dag - tänker jag skaffa en mp3-spelare med slutna lurar + en replokal nånstans. Eftersom det förmodligen inte finns intresse för att skaka liv i det som en gång var, så får jag väl släcka ner - och ensam köra hela repertoaren "om-å-om-å-om-å-om-å-om-å-om igeeeeen".......Det är väl det närmaste jag kan komma och jag tror jag kommer ihåg dom.....ALLA!