SIGGE`s blogg

Är det NI eller är det JAG? Som är galna, alltså! Jo, jag vet att jag är en Outsider, men...? Bakgrund: Kompisen ringde och var glad - och det hörde jag i luren. Hans fru och barn hade kommit hem igen efter ett besök i en annan stad, som varade i 2 dagar.
- Jag är så himla glad att dom är hemma igen!
- Ja, det var väl skönt för dej, svarade jag.
- Jo, men du vet - jag e så jäkla social, va!
- Öh, de e väl alla....JAG med, svara jag.
- Jag märker det, sa han.
- Jo, men man måste väl ha någon att vara social MED, eller?
- Jo, jag vet, sa han.
Vi pratade lite mer - och sen la vi på. Jag funderade lite på det där han sa. Jag vet att han inte menade något illa med det. Men jag stannade upp i mina sysslor - för tanken slog mej:
Upplever inte folk mig som social? Bara för att man tvingats leva ensam i alla år, så betyder väl inte det att man inte fungerar ihop med andra? Eller i ett sällskap? Att folk (vissa) knapphändigt svarar på mina sms eller mail - betyder det att jag är asocial? Hur kan det vara så? Jag förstår inte! Att folk hellre tyr sig till andra folk som dom inte tycker om - det förstår jag inte heller. Men vänta lite...vänta lite, nu! När jag besöker mina vänner, vem är det då som visar upp sin sociala sida? Och vem visar inte sin sociala bit? Jag kan tala om det. Men är det verkligen så att man upplever mig som mindre social än andra? Hmmm. Om ni inte ringer mig - är jag osocial då? Hur kommer det sig att socialt handikappade människor lever ihop med sin livskamrat - år efter år? Jag bara undrar, alltså. Varför kommer det sig att jag ofta blir inbjuden hem till mina vänner? Är man mer social för att man skaffat sig en livsvän och en familj? Än en som aldrig fått chansen? Jag tvivlar på det - men det är skrämmande om nu folk tror det.