SIGGE`s blogg

Jag minns det som igår. Men inte när vi började. Tror det var i mellanstadiet. Vi skulle lära oss att simma, dom som inte kunde (vi var några stycken). Idag kan jag nästan skratta åt det. Fast det är tragiskt. Det var i slutet av 60-talet, men känns som det skulle vara 1930. Jag minns att min storebror "varnade" mig lite för simfröken. Hon var hård. Och baderskorna, två elaka tanter i vita rockar, där den ena liknade Julia Caesar - var sadister. Allvarligt talat. Inga jämförelser med andra världskriget och koncentrationslägren, men....!
Vi fick klä av oss nakna, och sätta oss i små badkar och tvätta oss. "Julia Caesar" stod flinande bredvid och tog oss en efter en och skrubbade oss med en rotborste, ett verktyg som mer påminde om en stålborste. Därefter fick vi passera en skållhet dusch, 2-3 ggr. Efteråt radades vi upp framför simlärarinnan. En medelålders kvinna i blå träningsoverall och en visselpipa runt halsen. Dom som kunde simma fick visa upp det, med ett varv runt i bassängen - sedan gå upp. Stannade man i 5 sek längre, så visslade kärringen och skrek för allt hon var värd. Sedan fick vi andra gå ner och "vänja oss" vid vattnet. Själv satt kärringen (som jag idag tror var alkis) kvar på bänken och gapade o visslade i pipan. Det gick inte att höra vad hon sa, för det ekade. Hon slängde sedan i korkplattor och simdynor. En parodi. Skrämmande.
Jag kommer också ihåg att jag såg fram emot att få lära mig simma, och detta var första gången som man fick äran att få gå ner i en riktig bassäng.  När man tänker på hur det är idag, så får man nästan en kallsup. Med babysim o allt. Pedagogik, mjukt vänjande vid vatten. Och det är bra. Man står själv ner i vattnet och instruerar och sitter inte på en stol och skriker sig hes vid bassängkanten, kan jag tänka mej. Allt ska vara roligt och lekfullt. Kärringarna är nog döda sedan länge. Konstigt att man lärde sig något där, utan att helt stressas sönder. Hade man drunknat så hade hon inte gjort en tillstymelse för att få upp en, det är iallafall säkert.